KL and My Thai!

Ahh, what a relief! Thailand ar en barnlek jamfort med Indien, dock lite mer ointressant (med tanke pa att allt ar ganska vasterlandskt har) men dock saa vackert, vanligt och avslappnat. Naturen ar fantastisk, gatorna hyfsat rena, bussarna har Ac(vilket iofs ar ganksa kasst- fros nastan hacken av mig fran Kuala Lumpur till Krabi). Och bast av allt: People actually take no for an answer!! Ja, det ar sant. Jag trodde inte langre att det var mojligt for en taxichauffor att faktiskt ge vagbeskrivning till fots utan att forsoka overtala mig om att det ar aaaallldeleees for langt att ga. I Indien skulle de nastan ha tvingiat in dig i taxin; inte for att antasta dig, utan bara for att tjana pengar pa dig. Jag ar sa glad att hela varlden inte ar som Indien. Anda kan jag inte hjalpa att alska det landet. Darfor ar jag glad att aka tillbaka dit efter tva veckor. Stannar i Bangalore for att dra ut tre visdomstander (an en gang, sag inget till mamma innan jag pratat med henne:)) eftersom det ar tokbilligt dar och tandvarden ar som hemma. Har redan varit pa kliniken och fatt mina tander bedomda och jag maste saga att jag gillade den indiska tandlakaren battre an min svenska. Lite mer.. hmm.. 'gentle' pa nat satt.

So, testade nagot jattelaskigt i KL tower (Kuala Lumpur). Fish Spa... Kittligt, men ganska behagligt efter ett tag.

Min van papegojan bits. Hart! MEn hon ar ganska sot anda, och hon tycker om stenar. No cookies for Polly. Polly wants stones.

Bor nu hos Caro och Adam (mina hyresvardar i London) pa en hastfarm/gatshus utanfor Krabi. Inte en turist i sikte fran vart tillhall och jag har redan paddlat mig fram med kajak i floden precis nedanfor huset. Om man vill ar det inte sa langt att ta sig med kanot in till stan sa jag tror jag gor det imorn. Blir nog till at ge sig ut pa ridtur i eftermiddag. Jag tror att jag kan ha hamnat i himlen. Hade det varit en aning mindre fuktigt och varmt skulle jag bestamt saga att hamnat dar jag verkligen hor hemma. Men man kan ju inte fa allt, och varmen gor mig verkligen trott, sa nu ar det verkligen dags att ta tag i yogan och pigga upp mig! Har gatt alldeles for lang tid med bara resande och slappande i restauranger. Ata, sova, resa.. Nu far det vara slut pa det pa ett tag. Dags att ta tag i saker lite. Tanker hjalpa till sa mycket jag kan med hastarna, och paddla sa mycket jag orkar i an. That's my resolution for now:) Tack och hej!

Lata dagar... men anda traningsvark!

I Hampi lever livet utan for mycket 'hassle'. Manniskorna ar mer avslappnade an nagon annanstans i Indien, so far, och vi glider runt pa vara cyklar, eller mopeder, och bara njuter av de fantastiska vyerna. Det ar rena rama Djungelboken har! Lovar att Rudyard Kipling maste ha tagit inspiration fran det har stallet, finns t.o.m. restauranger med namn som 'Mowgli" etc. Allt ar perfekt utom varmen som saktar ner farten 'en aning'. Men vi har varit modiga och cyklat runt i omgivningarna (darav traningsvarken) och idag har vi spenderat mestadelen av dagen med att tillverka silversmycken(!). Skulle bara titta efter ev. presenter da butiksagaren foreslog det billigare alternativet att tillverka smyckena sjalva, utan att betala for 'workshopen' som faktiskt tog oss halva dan. Jag ar mycket nojd med mitt smaragdhalsband:)

Bokat flyg fran Chennai till Kuaula Lumpur. Jag ska till Thailand ar det bestamt. Jag alskar Indien, men som sagt, det ar en aning pafrestande som tjej att resa runt i detta land, speciellt ensam. Det gar, och det gar bra, men jag kanner att efter tva manader, och speciellt i denna varme, ar det dags att rora pa sig. Mot beachen!

Cello Pakistan

Kom tillbaka till Jaisalmer fran var kameltur for fyra timmar sen och en laaang dusch, lassi och lite mer onodig shopping senare sitter vi och tar det lugnt pa ett interntcafe i det gamla fortet. Jaisalmer ar val inte favoritstallet, men kamelturen var fantastisk. Sanddyner nara Pakistanska gransen, sova under bar himmel med stjarnorna som tak, svettiga, skumpiga dagsturer och nybakt brod, indiska mat och chai vid varje stopp. Bara jag, Inge, Baba och Aladdin plus kamelerna forstas. Min kamel kunde inte sluta fisa men han bar mig hela vagen utan klagomal. Otroligt vanlig, men en aning stolt. Nagra vanskapspussar var det inte tal om. Jo just det, glomde nastan den allra viktigaste medlemmen i vart sallskap, Pete, var skabbiga, lustiga hund som foljde oss genom hela oknen anda tills vi var tillbaka, tre dagar senare. Det var minsann en gammal sjal. Men han paminde anda lite om Santas little helper fran Simpsons. Han sov hos mig pa natterna. Det var nastintill omojligt att vacka honom da det var dags att byta stallning nar sanden blev for hard mot hoften. Mycket hangiven o0ch sallskaplig hund. Ett tag diskuterade vi t.o.m. att satta honom i karantan och ta med honom hem, goda honom med riktig hundmat och bara ta hand om honom. Men, vi maste vara realistiska ocksa.

Imorgon far vi till Udaipur och lite mer uteritt men denna gangen till hast (om bara stackars rumpor haller!) och edan nedat mumbai och Goa. Vi far se om vi hinner med Kerala. Tiden flyger i detta land.

FRIHET!!!

Hej igen!

Tredje och sista veckan avklarad, men det kanns inte som om jag varit med om nagotning jobbigt, bara nagonting valdigt befriande. Detta ar varken ratt tid eller plats att ga in pa detaljer da det kan feltolkas, sa vid fragor, kontakta mig:) Nu agnas denna blogg at den resterande delen av min resa, som ska tillbringas med min nyfunna hollandksa van, Inge, som inte ar en man utan en kvinna:) Love the name.

Indiska getter ar ocksa nagonting jag fullkomligt kan do for! Deras head-wobbling ar nastan varre an indiernas sjalva. De struttar omkring som sma manniskor pa gatona och far sina knasiga utfall lite har och var. En annan sak jag kommer att sakna nagot otroligt ar KORNA. Aaa, vad jag ar kar i varenda en! Jag hade en ko till att nastan atu upp hela min sko under tiden jag klappade henne pa huvudet. Sneakers smakar salt tror jag. Eller sa kysste hon bara mina fotter i vordnad. Jag tror pa det forstnamnda.

Jag och Inge tanker ta oss vidare till Rajhastan och rida en del, bade hastar och kameler. Har verkligen saknat hastarna i mitt liv sa nu ska jag antligen ta tillvara pa alla tillfallen jag far nar det inte ar sa fruktansvart dyrt. Langtar efter en riktigt lang harlig uteritt.

Sedan bar det vidare soderut mot Goa och Hempi, och efter det Kerala for lite ajurveda och reiki. ( Men mest for maten tror jag:)) Efter det hoppas vi hinna hem Bhagavan Sri Ramana Maharashis Ramanasramam efter allt vi har last och hort om denne upplyste man som levde dar fram till 1950. FOrtfarande lever alla fridfulla apor, hundar, kor, odlor, ormar och alla de mojliga djur kvar i den andliga miljon i hans asramam. Han var en riktig djurvan och det sags att fridfullare apor inte finns att skada i hela Indien. Vore spannande att se, monkey-lover as I am:)

Sen aker hon hem fran Bangalore, sjalv har jag ju min hjemresa fran mumbai, men vi far se, det ar mojligt att jag forlnager lite. Nagra veckor hit eller det, vad gor det om hundra ar:) Och det ar NU det galler. Och jag ar har och jag ar kar, i livet och allt omkring.

sista veckan i Dharamsala

Sitter ater igen pa samma internetcafe i Dharamsala. Jag kanner mig lite mallos, for det kanns liksom som att jag inte behover forklara nagonting. Jag behover inte langre forsoka vinna over nagon pa min sida, det ar som att jag antligen accepterat att manniskor alltid komemr att tanka som de vill, och det ar en skon kansla, inte langre hopplos:) For jag blir inte langre paverkad. Jag kan lyssna och forsta, men inte ta at mig av sant som kanns fel i hjartat. For allt har sin forklaring. Precis ALLT.

Idag ar vi klara med den forst, storsta delen av retreatet, men det aterstar en vecka for de som kanner sig manade, och frammforallt redo. For utan att vara redo, lar man inte fa ut ett smack av den sista veckan som bygger pa att transcendera sinnet, att realisera sitt eviga jag. Och det ar jag emr an redo att gora. Jag kan itne vanta. Jag har inget att forlora, bara allt att vinna.

Och som ytterligare ett test pa min acceptans blev det precis stromavbrott:) Haha.. jag kan inte tro att jag inte ens brydde mig , inte ens rorde en min, och sjalvklart kom strommen tillbaka efter nagra minuter.

Men noden har fortfarande sin inverkan pa mig sa nu maste jag rusa till toaletten innan jag kissar pa mig:)

Karlek i massor till alla som vill ta at sig, men allra mest till den som inte vill:)

Acceptance

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det ar som att forsoka forklara en kansla som inte gar att uppleva savida du inte har upplevt den sjalv. Om du har det, kommer du att forsta. Jag har inte tid att ga in i nagra detaljer just nu, men jag vill bara saga detta:

Acceptance is the sweetest living.

Och det ar inte ett torrt och trakigt satt att leva, for har du forstatt den fulla inneborden av denna fras, ar du lyckligast i varlden, vilket heller egentligen gar att saga eftersom lycka inte ar uppmatbart. Annu har jag inte den fulla inneborden av denna meningen tillrackligt djupt rotad i mig, dvs, jag forstar den intellektuellt, men inte helt och hallet kan jag integrera den i mig sjalv, alltid. Men, Just nu KAN jag, och det ar det ENDA som raknas. For (har kommer annu en klyscha, men den sannaste av de alla) Det enda som existerar ar NU. Tank pa det och du forstar att den lilla tid som egentligen kravs att planera en handling, ar sa oerhort liten i jamforelse med hur mycket tid vi lagger i den planeringen. Att alltid vara nagon annastans i drommarnas varld (vilket du sakert inte vill tro pa, men du befinner dig i 99 procent av din levande tid i drommarnas varld, da du reflekterar over datid eller grubblar over nutid.) ar INTE att leva fullt ut. Det ar vad vi, jag, alla andra gor, jamt och standigt. Hur ofta kommer vi pa oss sjalva med att bara finnas? Vi gor det, emellanat, men kan du fa detta medvetna varandet i allt du gor, vare sig du diskar, tvattar, stadar, jobbar, ritar, malar, gar, ater etc..? Det ar just det jag lar mig, och jag har kommit langt pa valdigt kort tid. Jag alskar mitt liv, mer an nagot, jag alskar mig sjalv, for nu forstar jag.

Och det viktigaste av av allt. Detta skriver jag ENDAST for min lust att skriva av mig. Ta till dig om du vill, lamna det om du vill. Men just nu vill jag bara skrika ut min lycka till hela varlden!:)

Hoppas ni alla mar bra. Det gor jag:)

Pretty crazy

Ok, precis kommen till Indien, och Dehli. Galet galet, men an har jag inte varit ute och vandrat mer an fran min gratistransfer till hotellet dar jag sov oroligt i tva timmar. Mitt flyg var fem timmar for sent och mitt bagage befinner sig just nu nagonstans mellan kopenhamn och Dehli. Med andra ord kan det vara var som helst. Never trust British airways. Och hur de ska lyckas fixa sa att mitt bagage finner sin vag anda till det lilla meditationscentret i Dharamsala dit jag aker redan ikvall blir spannande att se. Men men. Med gott mod tankte jag ta mig en rundtur i naromgivningarna i jakt pa en guidebok och en varmare troja. Det ar kallt i bergen.

HIttills har ingen forsokt lura mig, vilket kanns valdigt skont, och alla Indier jag mott hittills har varit trevliga och hjalpsamma. Dock har jag bara mott man. Var ar kvinnorna?? Jaja. Om ni laser detta, please don't tell mum I lost my luggage, hon oroar sig nog bara annu mer da:) Jag klarar mig allt. Jag har pengar, pass, tandborste, biljetter och klader pa kroppen. Vad mer kan man onska?:)

Men det ar nastan sa att de storre makterna varit emot mig redan fran b;rjan av igar da jag glomde tagbiljetten pa lunds tagstation (dock behovde jag inte betala tva ganger) och sen blev alla mina flyg sena och jag blev av med bagaget. But hey. It takes more to put me in the corner.

Berattar mer nar det hant nagot mer spannande.

sicket pack

Jag packar och jag tror att jag håller på att föda barn på samma gång. Ajajaj... Jag får koncentrera mig på de vita fjälltopparna, de gröna dalarna, de kritvita stränderna, de smutsiga korna och indiskt naanbröd så kanske smärtorna långsamt ebbar ut. Jo. det fungerar.



Imorgon bär det av. Först mot Göteborg där Catrin, Emil, Anna, Vic, filmfestival och ännu ett farväl väntar. Snyft. På lördag bär det av mot Lund och min kära Julia och lite mer snyft och hejsvejs tills nästa gång. Vi ska festa hela natten och jobba hela morgonen dagen därpå och på tisdagen den 3e lyfter jag från dansk mark och landar i Delhi tolv timmar senare. Klockan är då mitt i natten, men jag ligger steget före med transfer till mitt tokbilliga hotell. Transporten till Dharamsala är också ordnad och jag reser tillsammans med självaste kursledaren. Min tajming är utsökt.



Och de ständiga frågorna utan svar sjunker i frekvens för varje gång jag ska lyfta från svensk mark: Har jag allt? Vet jag allt? Är det SÄKERT att jag inte glömt något? Har jag laddare till den och den apparaten? Har jag mina linser? Är jag tillräckligt varmt klädd? Har jag för MYCKET grejer med mig? etc etc...



För svaren på dessa frågor är nämligen alltid desamma: Hur skulle du kunna ha ALLT? Det är inte bortre sibirien du ska till. Hur Sklle du kunna veta ALLT om stället du ska till? Är inte det lite av charmen med att resa någonstans du aldrig varit förr. Att lära sig stället utifrån dina egna sinnen och inte utifrån vad någon annan redan skrivit. Och än en gång, Ja, förmodligen har du glömt något, men jag upprepar :" Det är inte bortre sibirien du ska till". Och dör din mobil, tja, so? Du reste knappast iväg för att stanna hemma. Okej, linserna blir det lite knepigare med, men som tur är har du bara -1 i synfel. Det är NÄSTAN så att det går att köra bil utan. Och sist men inte minst. Självklart har du för mycket i väskan, men det finns alltid behövande på vägen som inte tackar nej till ett par för varma byxor. Och med det sista argumentet i åtanke plockar jag bort det senast islängda paret jeans. (Jeans.. I 40 graders värme? I don't think so).



Okej. Det här med att packa kan ta mig en hel dag och lite till. Så det är bäst att jag går en promenad tills det blir sådär panikartat som så hör till en långresa. Förutom att jag inte tror att paniken kommer att infinna sig denna gång. I'm way too cool today. Way too cool. Sådär pyjamascool och allt får bli lite som det vill. Fast nu får jag ta och krypa i något lite mer attraktivt än en pyjamas. För man känner sig som man ser ut. Och jag är less på att känna mig som grå mjukisbyxa och sladdrig t-shirt. Way too cool. Pimpinett är tanken idag. Sista dagen på ett tag som pimpinett snorkfröken.

Välkommen

Yes, I know. Jag vet, jag vet. Min påhittighet skulle kunna härstamma från en guldfisk bosatt i en vas. Såsom min förra guldfisk Kenny Starfighter var. Dess namn ytterligare ett bevis på min bristande påhittighet. Eller mina två katter som båda fick heta Pelle för att den senare som VAR namngiven Julia från början, inte visade sig vara en Julia uten mer... tja, en Pelle. What else, Romeo? Eller Hampus 1 och Hampus 2. Mina hamstrar. Till och med namnet är taget från djurarten. Hopplöst fall. Jag alltså.

Och med detta vill jag inleda min blogg, BrunettBellas blogg. BrunettBella för att det är mitt dolda jag. Jag är en naiv BrunettBella innerst inne, och ibland ytterst ute, men det skyltar jag med så lite det går. Men här går det bra, för det kanske till och med går hem. Kanske. Om inte får jag väl byta namn till TystaTore, eller bara helt enkelt Isabelle, som faktiskt är mitt riktiga namn. Ja faktiskt. Hi, nice to meet you. Och ja, jag är en sån som flikar in engelska meningar när jag pratar. Yes, jag är en korthårig, liten brunettbella med Victoria Silvstedt-syndrom. The thing is, I'm so bloody international bara. (Oh shut up.)

Jag ska till Indien, och om ni alla kan försöka skaka av er bilden av en jätteliten brunhårig Victoria så ska jag berätta lite om vad jag ska göra där. Och detta blir mycket lite, för jag hör redan era fördomar fälla ut sina rötter och börja gro i ert medvetande, så vi tar det lite pö om pö. Babysteps.

Ända sedan jag planerade att lämna metropolen Skövde, lagomlandet Sverige och t.o.m. kontinenten Europa för första gången för att "äventyra i Sydostasien" (ja ni vet, magsjuka, tuktuks, fiskarbyxor, yoga, Singha, guesthouses med fläkt istället för AC och allt det där andra som gör det så himla äventyrligt) har jag velat åka till Indien. And please, just stop. Ja jag har sett Darjeeling Limited. So don't even go there. Så. Jag ska till Indien och jag ska, hang on, meditera. Nää! Get out of here! Det har väl aldrig i världshistorien hänt att någon åkt till Indien för att meditera?:P Och innan jag blir alldeles för cynisk över mina falska övertygelser att alla människor som läser denna blogg är just cyniska, hejdar jag mig och säger. JAG SKA ÄNTLIGEN LÄRA MIG KONSTEN ATT MEDITERA! Visst, det kan tyckas onödigt att åka många långa mil för att lära sig sitta tyst och stilla och koncentrera sig på att inte tänka. Fördummande skulle många till och med säga. För vad är människan utan sina virriga och krokiga, rätlinjiga, ibland alldeles för rätlinjiga, tankebanor? En människa utan kontrollbehov skulle jag vilja säga. Jag tror, utan att själv ha gett mig in i meditationens ypprymmande tillstånd, att det är något som alla behöver lära sig. Vare sig man åker till Indien eller bara lär sig att stilla sig utan intryck var man än är. För mig är Indien det självklara alternativet då jag är en riktig kombomänniska. Jag älskar att kombinera nytta med nöje. No pain no gain ungefär. Förutom att det inte är smärtsamt att lära överhuvudtaget, hittade bara inget bättre uttryck.

Och därmed är första bloggetappen bella-mediterar avklarad. Nästa gång kanske jag till och med vet vad jag pratar om.

Det var ett sant nöje att få lära känna mig genom dig. Tack, och på återseende.