Acceptance

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det ar som att forsoka forklara en kansla som inte gar att uppleva savida du inte har upplevt den sjalv. Om du har det, kommer du att forsta. Jag har inte tid att ga in i nagra detaljer just nu, men jag vill bara saga detta:

Acceptance is the sweetest living.

Och det ar inte ett torrt och trakigt satt att leva, for har du forstatt den fulla inneborden av denna fras, ar du lyckligast i varlden, vilket heller egentligen gar att saga eftersom lycka inte ar uppmatbart. Annu har jag inte den fulla inneborden av denna meningen tillrackligt djupt rotad i mig, dvs, jag forstar den intellektuellt, men inte helt och hallet kan jag integrera den i mig sjalv, alltid. Men, Just nu KAN jag, och det ar det ENDA som raknas. For (har kommer annu en klyscha, men den sannaste av de alla) Det enda som existerar ar NU. Tank pa det och du forstar att den lilla tid som egentligen kravs att planera en handling, ar sa oerhort liten i jamforelse med hur mycket tid vi lagger i den planeringen. Att alltid vara nagon annastans i drommarnas varld (vilket du sakert inte vill tro pa, men du befinner dig i 99 procent av din levande tid i drommarnas varld, da du reflekterar over datid eller grubblar over nutid.) ar INTE att leva fullt ut. Det ar vad vi, jag, alla andra gor, jamt och standigt. Hur ofta kommer vi pa oss sjalva med att bara finnas? Vi gor det, emellanat, men kan du fa detta medvetna varandet i allt du gor, vare sig du diskar, tvattar, stadar, jobbar, ritar, malar, gar, ater etc..? Det ar just det jag lar mig, och jag har kommit langt pa valdigt kort tid. Jag alskar mitt liv, mer an nagot, jag alskar mig sjalv, for nu forstar jag.

Och det viktigaste av av allt. Detta skriver jag ENDAST for min lust att skriva av mig. Ta till dig om du vill, lamna det om du vill. Men just nu vill jag bara skrika ut min lycka till hela varlden!:)

Hoppas ni alla mar bra. Det gor jag:)