sicket pack

Jag packar och jag tror att jag håller på att föda barn på samma gång. Ajajaj... Jag får koncentrera mig på de vita fjälltopparna, de gröna dalarna, de kritvita stränderna, de smutsiga korna och indiskt naanbröd så kanske smärtorna långsamt ebbar ut. Jo. det fungerar.



Imorgon bär det av. Först mot Göteborg där Catrin, Emil, Anna, Vic, filmfestival och ännu ett farväl väntar. Snyft. På lördag bär det av mot Lund och min kära Julia och lite mer snyft och hejsvejs tills nästa gång. Vi ska festa hela natten och jobba hela morgonen dagen därpå och på tisdagen den 3e lyfter jag från dansk mark och landar i Delhi tolv timmar senare. Klockan är då mitt i natten, men jag ligger steget före med transfer till mitt tokbilliga hotell. Transporten till Dharamsala är också ordnad och jag reser tillsammans med självaste kursledaren. Min tajming är utsökt.



Och de ständiga frågorna utan svar sjunker i frekvens för varje gång jag ska lyfta från svensk mark: Har jag allt? Vet jag allt? Är det SÄKERT att jag inte glömt något? Har jag laddare till den och den apparaten? Har jag mina linser? Är jag tillräckligt varmt klädd? Har jag för MYCKET grejer med mig? etc etc...



För svaren på dessa frågor är nämligen alltid desamma: Hur skulle du kunna ha ALLT? Det är inte bortre sibirien du ska till. Hur Sklle du kunna veta ALLT om stället du ska till? Är inte det lite av charmen med att resa någonstans du aldrig varit förr. Att lära sig stället utifrån dina egna sinnen och inte utifrån vad någon annan redan skrivit. Och än en gång, Ja, förmodligen har du glömt något, men jag upprepar :" Det är inte bortre sibirien du ska till". Och dör din mobil, tja, so? Du reste knappast iväg för att stanna hemma. Okej, linserna blir det lite knepigare med, men som tur är har du bara -1 i synfel. Det är NÄSTAN så att det går att köra bil utan. Och sist men inte minst. Självklart har du för mycket i väskan, men det finns alltid behövande på vägen som inte tackar nej till ett par för varma byxor. Och med det sista argumentet i åtanke plockar jag bort det senast islängda paret jeans. (Jeans.. I 40 graders värme? I don't think so).



Okej. Det här med att packa kan ta mig en hel dag och lite till. Så det är bäst att jag går en promenad tills det blir sådär panikartat som så hör till en långresa. Förutom att jag inte tror att paniken kommer att infinna sig denna gång. I'm way too cool today. Way too cool. Sådär pyjamascool och allt får bli lite som det vill. Fast nu får jag ta och krypa i något lite mer attraktivt än en pyjamas. För man känner sig som man ser ut. Och jag är less på att känna mig som grå mjukisbyxa och sladdrig t-shirt. Way too cool. Pimpinett är tanken idag. Sista dagen på ett tag som pimpinett snorkfröken.

Välkommen

Yes, I know. Jag vet, jag vet. Min påhittighet skulle kunna härstamma från en guldfisk bosatt i en vas. Såsom min förra guldfisk Kenny Starfighter var. Dess namn ytterligare ett bevis på min bristande påhittighet. Eller mina två katter som båda fick heta Pelle för att den senare som VAR namngiven Julia från början, inte visade sig vara en Julia uten mer... tja, en Pelle. What else, Romeo? Eller Hampus 1 och Hampus 2. Mina hamstrar. Till och med namnet är taget från djurarten. Hopplöst fall. Jag alltså.

Och med detta vill jag inleda min blogg, BrunettBellas blogg. BrunettBella för att det är mitt dolda jag. Jag är en naiv BrunettBella innerst inne, och ibland ytterst ute, men det skyltar jag med så lite det går. Men här går det bra, för det kanske till och med går hem. Kanske. Om inte får jag väl byta namn till TystaTore, eller bara helt enkelt Isabelle, som faktiskt är mitt riktiga namn. Ja faktiskt. Hi, nice to meet you. Och ja, jag är en sån som flikar in engelska meningar när jag pratar. Yes, jag är en korthårig, liten brunettbella med Victoria Silvstedt-syndrom. The thing is, I'm so bloody international bara. (Oh shut up.)

Jag ska till Indien, och om ni alla kan försöka skaka av er bilden av en jätteliten brunhårig Victoria så ska jag berätta lite om vad jag ska göra där. Och detta blir mycket lite, för jag hör redan era fördomar fälla ut sina rötter och börja gro i ert medvetande, så vi tar det lite pö om pö. Babysteps.

Ända sedan jag planerade att lämna metropolen Skövde, lagomlandet Sverige och t.o.m. kontinenten Europa för första gången för att "äventyra i Sydostasien" (ja ni vet, magsjuka, tuktuks, fiskarbyxor, yoga, Singha, guesthouses med fläkt istället för AC och allt det där andra som gör det så himla äventyrligt) har jag velat åka till Indien. And please, just stop. Ja jag har sett Darjeeling Limited. So don't even go there. Så. Jag ska till Indien och jag ska, hang on, meditera. Nää! Get out of here! Det har väl aldrig i världshistorien hänt att någon åkt till Indien för att meditera?:P Och innan jag blir alldeles för cynisk över mina falska övertygelser att alla människor som läser denna blogg är just cyniska, hejdar jag mig och säger. JAG SKA ÄNTLIGEN LÄRA MIG KONSTEN ATT MEDITERA! Visst, det kan tyckas onödigt att åka många långa mil för att lära sig sitta tyst och stilla och koncentrera sig på att inte tänka. Fördummande skulle många till och med säga. För vad är människan utan sina virriga och krokiga, rätlinjiga, ibland alldeles för rätlinjiga, tankebanor? En människa utan kontrollbehov skulle jag vilja säga. Jag tror, utan att själv ha gett mig in i meditationens ypprymmande tillstånd, att det är något som alla behöver lära sig. Vare sig man åker till Indien eller bara lär sig att stilla sig utan intryck var man än är. För mig är Indien det självklara alternativet då jag är en riktig kombomänniska. Jag älskar att kombinera nytta med nöje. No pain no gain ungefär. Förutom att det inte är smärtsamt att lära överhuvudtaget, hittade bara inget bättre uttryck.

Och därmed är första bloggetappen bella-mediterar avklarad. Nästa gång kanske jag till och med vet vad jag pratar om.

Det var ett sant nöje att få lära känna mig genom dig. Tack, och på återseende.